Konserten med Amparo Sanchez var lika bra som jag trodde. Jag satt på andra raden i mitten och riktigt kände hur hela publiken och scenen gungade och rörde sig i takt med musiken. Det var hjärta och smärta, glädje och sorg, blandat i en fantastisk röra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar