I vår trappuppgång har det bott två härliga farbröder som båda blev över 90 år. De har i stort sätt bott här sedan huset byggdes på 1950-talet och de var ständiga källor till information om Solna, Råsunda och tidigare boenden i huset.
Trots mängder av sjukdomar och krämpor så har de varit aktiva och härliga att prata med när man stött på dem.
Men på mycket kort tid i år så har båda dessa farbröder gått bort och huset känns genast lite tommare och lite tristare. Det saknas liksom något.
Idag blev det väldigt påtagligt då en av deras lägenheter tömdes. Massor med kartonger och möbler bars ut och jag kände mig lite ledsen över att jag aldrig kommer att få prata med dem igen. Jag vet att det är livet men det känns så trist. Jag hoppas att de har det bra där i Nangijala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar