Jag - en lipsill

Så har det hänt igen, jag sitter i soffan och slötittar på ett tv-program på TV4 om ngr tjejer som hittar sin mamma i Chile som de inte sett sedan de var nyfödda och blev bortadopterade.
Och helt plötsligt så svämmar ögonen över och jag hör mig själv snörvla fram ngt om att vad fint, vad fint, vad fint när de återser varandra.

Men herregud, ska man inte klara sånt? Utan att börja lipa? Nej tydligen inte jag i alla fall. Har blivit så himla känslig på ålderns höst...