Personerna är alltid väldigt, väldigt annorlunda och deras öden är ofta tragiska men ändå verkar de vara rätt nöjda med vad de upplever.
Jag tror att det var efter att jag sett Allt om min mamma 1999 som min nyfikenhet på Spanien väcktes. Innan dess hade jag inte ens funderat på landet och inte heller varit där. Nu sådär 13 år senare är jag i ständig kamp med mig själv om jag inte borde bo där. Känner mig alltid hemma när jag landar på den varma (oftast i alla fall) marken och hör det vackraste språket jag vet i mina öron.
I The skin I live in får Antonio Banderas ÄNTLIGEN visa att han kan spela teater, att han kan agera. Vet inte om det är att han får spela på spanska eller om det bara är så att Almodóvar gör honom så bra. Jag är glad för hans skull!
En annan favorit, Marisa Paredes, är också med och gör en viktig roll, om dock lite i skymundan. Alltid bra!
Själva historian är tragisk utöver det vanliga och visar hur det kan gå när en man drabbas av för mycket olycka och den skoningslöshet som utvecklas mitt i alla tragedier. Om det blir ett lyckligt slut? Det får du avgöra själv när du har sett den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar