Första dagen i mitt nya liv...

...brukar det så fint heta. Och det känns verkligen så. Jag känner att jag väljer att ta detta som något positivt och inte deppa ner mig. Att detta verkligen inte är världens undergång eller något som stoppar mig. Jag vet att jag är bra på det jag gör och är det så att man är sist in och på fel plats så är det så här.

Svar på de 5 mest ställda frågorna till mig och mitt svar på dem.

1. Hur mår du?
   Linda: Jag mår efter omständigheterna helt okej. Jag kände mig lite deppig igår men sedan vände det. Tror att Peter har tagit detta mycket hårdare än vad jag gjort.
   
   
2. Vad ska du göra nu?
   Linda: Jag ska vara ledig i 3 månader och göra massa roliga & tråkiga saker; resa, träffa vänner & familj, läsa en massa böcker som ligger på sängbordet, sola om det nu kommer ngn sådan snart, träna & cykla massor, rensa vår lägenhet från massa saker, sy saker som jag köpt tyg till men aldrig hunnit med att göra, baka bröd... Ja vara lite hemmafru helt enkelt. Det ska bli skönt.
   
   
3. Var du förberedd?
   Linda: Ja, jag var rätt förberedd men man vet ju aldrig hur man reagerar. Övriga där jag sitter har typ jobbat i 10 år minst och jag 2½ år. Men visst, ibland sker mirakel... Jag kommer att sakna mina arbetskamrater, i alla fall vissa :-)
   
   
4. Vad kände du när du fick beskedet?
   Linda: Lite chock, lite lättnad, lite ledsen, blandade känslor. Men Herregud, det är ju inte ngn som dött och det är BARA ett jobb.
   
   
5. Hur länge kan du vara hemma?
   Linda: Jag kan vara hemma i 12 månader med full lön. Det är LYX. Jag kan känna att jag är lite värd det, att få vila litegrann så här efter 1/3 av livet.