Barn, barn, barn

Det här med att inte tycka att barn är det mest fantastiska i världen är så provocerande märker jag. Jag är inte en fantast av barn, jag gillar inte barn speciellt mycket. Det betyder inte att jag ogillar alla barn, självklart finns det små sötnosar. Barn kan vara hur snälla och goa som helst, de kan vara roliga och finurliga. De kan vara glada och arga. Och de kan vara väldigt, väldigt jobbiga. Det kan vuxna också vara, det finns rätt många jobbiga vuxna.

I och med att det här med barn inte är my cup of tea så undviker jag IKEA på helgerna, jag undviker Gröna Lund i juli, jag undviker att boka in mig på Bamse-hotell på min resa. Jag betalar gärna lite extra för att slippa ha en unge som kickar mig i ryggen när jag flyger och jag betalar gärna lite extra när jag går på restaurang så jag får sitta i lugn och ro. Förstår inte att det är så provocerande att tycka så? Vi väljer våra liv själva, det betyder inte att jag föraktar eller tycker att de som har valt ett annat liv än mig är på något sätt konstiga eller valt fel. Det är upp till var och en. Precis som med allt annat här i livet.

Hade jag ett eget företag så skulle jag i första hand inte anställa någon som har småbarn. Jag skulle vilja ha personal som kan jobba och inte behöver stanna hemma titt som tätt för att någon är sjuk. Det kanske inte märks så mycket när det är ett stort företag eller om det är någon som är borta då och då men är många personer i samma ålder så kan halva styrkan vara borta en dag. Och även försvinna i 8-9 månader.

Jag vet att det finns massor, mängder, många föräldrar som gör allt för att hinna med att jobba, vabba och leva livet. Klämma in allt och är skitduktiga på att göra det, man levererar det man ska göra. Toppen, det är superbra att ni finns. Så ta nu inte åt dig om du är en av dessa fantastiska föräldrar som bollar allt. Du är bra.